Svenska Kulturfonden i Björneborg

Ungdomslivet i början på 1900-talet - berättat av Gurli Palmgren

Redaktör Gunvor Zilliacus´ (1914-2014) föredrag vid Björneborgs Svenska Pensionsföreningens tillfälle 1985.

Min ungdom ligger så långt tillbaka i tiden, att det nästan är omöjligt att nu göra sig en klar bild av den. Jag berättar dock gärna det jag minns, om det kan vara till något nytta. I mycket hög grad präglades mina ungdomsår av världsbilden under första världskriget och framförallt av de omvälvande händelserna i vårt land – frihetskriget.

Vårvintern 1918 gick jag i skriftskola vid ännu inte fyllda 17 år. Vi undervisades i något bönehus först, men kort innan de vita intog Björneborg hölls timmarna i kyrkans sakristia. Vi smög oss dit rädda för att råka ut för de röda. Vi var en rätt stor grupp och jag minns att pojkarna var ganska elaka och störde timmarna genom att prata högt.

Själva konfirmationen var högtidlig, men för egen del råkade jag ut för en otäck spindel, som gjorde mig vettskrämd och det förstörde hela den högtidliga stämningen för mig. Tidigare var flickorna klädda i svart vid konfirmationen. Vi var de första som kläddes i vitt. Jag fick en ny vit klänning av voile med två stärkta underkjolar under, vita bomullsstrumpor och vits tygskor. Pojkarna hade mörk kostym. Prästen hette Ernst Blomqvist.

Jag minns inte att skriftskolan skulle ha inneburit någon så genomgripande förändring. Kriget betydde härvidlag betydligt mera. Någon större skillnad i klädedräkten efter konfirmationen minns jag inte heller. man hade ju inte någon egen vilja på den tiden utan kläddes på bara, oftast något gammalt och ändrat.

När lottakåren bildades i Björneborg 1919 hörde jag till de första som anmälde sig och fick nummer 9. I lottarörelsens tecken gick en stor del av fritiden. Där hamnade jag i nöjesnämnden och fick trots protester och oberoende av vilken sektion jag tillhörde fortsätta att vara med och arrangera program genom att den första tillställningen råkade bli mycket lyckad.

Under hela skoltiden var skridskobanan vårt dagliga tillhåll så länge isen låg. Banan låg på Kumo älv nedanför Svenska Klubben. En gång i veckan förekom där hornmusik, om det inte var för kallt. Till standardjulklapparna hörde ett kilo lakritsbilder och skridskomärket. Alla hade inte råd med skridskomärke. I sådana fall försökte man hjälpa in sina vänner genom att kasta sitt märke åt dem mellan de granar som avgränsade banan, så att också de kunde komma in. Man höll faktiskt till på skridskobanan alla kvällar. Ibland var där också maskera. En gång var jag klädd till skyddskårist och min väninna till lotta. ”Palmokreenikin saappaissa”, konstaterade någon granne när vi var på väg till banan ännu inte maskerade. Två bekanta ynglingar Axel Sundholm och Nils Rosenlew klädde sig en gång lika och åstadkom en hel del förvirring. Vi gjorde en annan gång samma sak med en väninna, den gången klädda i kjol och tröja.